Parapsykologi 4/3 2011

Parapsykologi

Parapsykologi

till startsida

Paranormala fenomen – finns dom?

av Nils Wiklund

 (Tidigare publicerad i Folkvett, 2000 (1), 34-43, och i Jacobson, N-O (red): Svensk parapsykologi, 1998)

Den grundläggande frågan inom para­psy­ko­logisk forskning är att undersöka om de para­nor­mala fenomenen existerar eller inte, feno­men som telepati, clairvoyance, prekognition och psykokinesi. Om fenomenen existerar skulle det gå att bevisa antingen genom en­staka välgjorda experiment utan felkällor, el­ler genom ett upprepbart experiment, där fel­käl­lorna så småningom skulle kunna ute­slu­tas genom allt bättre kontroll, och där obero­ende veten­skaps­män själ­va kunde kontrollera metoderna [1, 2].

Om de paranormala fenomenen inte exis­te­rar, är det svårare att bevisa. Det är alltid principiellt svårt att bevisa icke-existensen av något, vare sig det gäller flygande tefat, gröna gubbar på månens baksida eller para­nor­mala fenomen. Även om det inte skulle finnas något bevis för deras existens är ju därmed inte sagt att de inte existerar. Å andra sidan är den normala vetenskapliga ut­gångs­punk­ten att utgå ifrån att ett fenomen inte existerar till dess att motsatsen är bevisad, i synnerhet om det gäller fenomen som strider mot de natur­veten­skapliga lagbundenheterna.

Den parapsykologiska forskningen under 1900-talet har fyllt en viktig funktion. Den har visat så tydligt som är principiellt möjligt att de paranormala fenomenen inte existerar. Under 1930-talet till 1980-talet förfinades ex­pe­rimentmetoderna allt mer. Para­psyko­loger hävdade rentav att experimentresultaten otve­ty­digt visade att fenomenen existerade. Hela tiden fanns också anspråk på att para­psy­ko­loger hade funnit ett upprepbart experiment. Samma på­stå­enden upprepas fortfarande på 1990-talet, trots att parapsykologins historia kommit att visa motsatsen. Redan år 1850 hävdade Schopenhauer att den som inte trod­de på clairvoyance borde kallas okunnig sna­rare än tvivlare [3]. Denna uppfattning kunde nog försvaras på 1800-talet, men efter 1900-talets parapsykologiska forskning är den inte längre rimlig. Kunskap om de para­psy­ko­logiska experimenten bör leda till be­döm­ningen att de paranormala fenomenen inte existerar.

Felkällor i de avgörande experimenten

Grunderna för denna bedömning är att varje parapsykologiskt experiment som utsatts för en noggrann kritisk granskning har visat sig innehålla avgörande felkällor. Experiment utan sådana felkällor leder däremot till slump­mässiga resultat. I våra dagar finns inte något parapsykologiskt experiment som har utsatts för en närmare granskning utan att därvid förlora sitt bevisvärde (även om det finns många experiment som inte granskats närmare).

För att kunna utvärdera bevisen är det nödvändigt att först identifiera de experiment som parapsykologerna själva anser har ett avgörande bevisvärde. Därefter kan dessa ex­pe­riment granskas, och om de innehåller felkällor, innebär det att man fått så starkt stöd för de paranormala fenomenens icke-existens som är principiellt möjligt. Just detta har hänt.

C. E. M. Hansel granskade de experiment som tidigare ansågs ha det starkaste bevis­värdet i böckerna ESP – A Scientific Eva­lu­a­tion år 1966 [4] och ESP and Para­psy­chology: A Critical Reevaluation år 1980 [5, 6]. Han lyckades påvisa avgörande felkällor i alla de experiment som dittills ansetts vara de mest betydelsefulla. Senare gjorde jag en nya­re lista över betydelsefulla experiment genom att fråga ledande parapsykologer vilka ex­pe­ri­ment de ansåg vara de viktigaste. Listan har publicerats på svenska [7], tyska [8] och på engelska [9].

Bland de experiment som då ansågs vara de mest betydelsefulla var de s.k. ganzfeld-ex­pe­rimenten, som dessutom ansågs ge löfte om upprepbarhet. Tillsammans med Adrian Parker samlade jag in så mycket information som fanns om samtliga dittills gjorda ganzfeld-experi­ment. Vi gjorde ge­men­samt en så noggrann analys som var möj­lig utifrån det skriftliga materialet och vi var eniga om att uppenbara felkällor kunde av­slö­jas i nästan alla experiment. Min egen be­döm­ning var att någon form av allvarlig svag­het fanns i samtliga experiment där det blivit icke-slumpmässiga resultat. Vi pub­li­ce­rade våra analyser år 1987 [10] och något mer utförligt 1990 [11].

Post-hoc-analyser

De felkällor som avslöjas vid en me­tod­gransk­ning är av mångahanda slag [12]. Trots att den experimentella parapsykologin utvecklat metoder med höga krav på strin­gens visar det sig att många av experimenten ändå innehåller den typ av felkällor som forskarna försökte undvika redan på 1950-talet. Vissa felkällor har enligt min be­döm­ning större betydelse än andra, därigenom att de är kraftfullare och förklarar ett större antal av experimentresultaten. Den kanske vik­ti­gaste felkällan är s.k. post-hoc-analyser, dvs. efterhandsanalyser, där forskaren upptäcker mönster eller samband i materialet först efter experimentet. Sådana analyser saknar allt be­vis­­värde, men verkar suggererande på fors­karen och rentav på den som läser ex­pe­ri­ment­rapporten. Post-hoc-analyserna kan gö­ras utan att forskaren är fullt medveten om att det är efterhandskonstruktioner.

En svensk forskare, Haakan Forwald, tycks huvudsakligen ha arbetat med sådana post-hoc-analyser. Han gjorde psyko­kine­tiska ex­pe­riment med tärningar, och utförde se­dan komplicerade analyser. Men han kla­gade på att de effekter han upptäckte brukade för­svinna när han riktade upp­märk­sam­heten mot just den effekten. Detta är typiskt för en post-hoc-effekt. Effekten kan verka tyd­lig (”statistiskt signifikant”) när man gör en analys i efterhand, men om man fokuserar på just den effekten och förutsäger att den skall komma också i nästa experiment, då för­svin­ner den. Post-hoc-effekter kan skapas nästan omedvetet av forskaren, t.ex. genom att gruppindelning av försökspersonerna, eller gränsvärdena för olika variabler i ex­pe­ri­men­ten, inte är exakt definierade i förväg [13].

Fusk

En annan felkälla som tyvärr kommit att fram­träda som alltmer avgörande är fusk och bedrägeri från forskarens egen sida. Jag utgår ifrån att flertalet parapsykologiska forskare har varit hederliga. Min erfarenhet är också att de ledande parapsykologerna har mycket god metodisk kompetens. Men dessa he­der­liga och kompetenta forskare får i regel en­dast slumpmässiga resultat i sina ex­pe­ri­ment. Exempelvis dr John Beloff är känd för att hans experiment i regel leder till helt slump­mässiga resultat. John Beloff har på­pekat att detta inte gäller endast honom, utan har sagt att situationen är typisk för det stora flertalet forskare inom parapsykologin [12]. I hans eget land, Storbritannien, hade i modern tid endast en forskare fått betydande ”positiva” resultat, nämligen S. G. Soal. Soals experi­ment ingick dock i Hansels ovan­nämnda gransk­ning, och det visade sig att för­kla­ringen var be­drä­geri, en förklaring som efter ytterligare ana­lyser av oberoende granskare nu är all­mänt accepterad bland para­psy­ko­loger.

Ett annat bedrägerifall avslöjades i mitten på 1960-talet, då en forskare vid namn Ba­nar­jee befanns fuska, och i mitten av 1970-talet av­slö­jades ett ännu allvarligare fall. Dr J. B. Rhines ansedda laboratorium i Durham, USA, hade fått en ny föreståndare, en ung man vid namn J. W. Levy, som gjorde lo­van­de ESP-forskning med djur. Hans resultat var så uppseende­väckande att man trodde sig ha fått ett upprepbart experiment. Levys kol­le­gor av­slöjade honom; även Levys resultat be­rodde på bedrägeri [6].

I den analys som Adrian Parker och jag gjorde av ett femtiotal ganzfeld-experiment, kunde metodiska brister avslöjas i nästan alla experiment med undantag av en grupp me­todiskt välgjorda experiment under led­ning av den brittiske forskaren Carl Sargent [10, 11]. Dr Susan Blackmore besökte Sar­gents la­bo­ratorium och fann att de avvikande re­sul­taten var knutna till Carl Sargents egen per­son, och hon visade hur även han lätt skulle ha kunnat fuska. Sargent har därefter lämnat parapsykologin. Eftersom bedrägeri visat sig vara den slutliga förkla­ringen i de centrala experiment där det inte funnits andra me­tod­brister, innebär det att be­drä­ge­ri­hy­po­te­sen na­tur­ligt måste beaktas vid be­döm­ning­en av para­psyko­logiska experi­ment­resultat.

Eftersom 1900-talets forskning indikerar att felkällor eller bedrägeri är de viktigaste för­kla­ringarna till experimentresultat som av­vi­ker från slumpresultat, bör en para­psy­ko­lo­gisk forskare ständigt försöka avslöja var fel­källorna kan finnas. Forskarna bör tillämpa den s.k. två-experimentatorplanen som ut­veck­lades redan på 50-talet och som syftade till att kontrol­lera fusk från försöksledarens sida. Om resultaten ändå systematiskt av­vi­ker från slump­resultat, bör utomstående grans­­kare inbjudas att kontrollera metoder och säkerhetsåtgärder. Den forskare som av­visar sådan utomstående granskning förlorar naturligtvis i trovärdighet.

Påståendena att det skulle finnas ett upp­rep­bart experiment har hittills alltid visat sig vara ohållbara när experimenten granskats eller kontrollåtgärderna skärpts. Är försöks­an­ordning­arna lösliga kan det naturligtvis vara ganska lätt att få en hög grad av upp­repbarhet, men det blir då en upprepning av felkällor, inte av de paranormala feno­menen.

Metodkris

Under 1990-talet har de parapsykologiska me­­to­derna utvecklats till det sämre. En del para­­psy­ko­loger menar att inget enstaka ex­periment kan vara ”perfekt” och tar detta som ursäkt för att minska säkerhetsåtgärderna och istället sträva efter upprepbarhet. Denna ut­veck­ling innebär en metodologisk kris inom parapsykologin, med risk för att den ut­veck­las till en pseudo­veten­skap, och para­psy­ko­login riskerar att förlora den respekt som den tidigare gene­rationen av veten­­skapligt kva­li­fi­cerade fors­kare gjorde sig förtjänta av. Liksom under tidigare decennier påstås att det redan skulle finnas ett upprepbart ex­pe­ri­ment, nämligen i de s.k. ganzfeld-studierna. Men det går inte att hänvisa till en stor opre­ci­serad massa av då­ligt kontrollerade ex­pe­ri­ment. En sys­te­matisk brist i många av de se­na­re ganzfeld-experimenten är att ansvaret för att experi­mentet genomförs korrekt ofta vilar på en assistent, en student eller oerfaren forskare, vilket inte är acceptabelt inom ett område där fusk så ofta förekommit. De som vill fort­sätta att försöka bevisa exis­ten­sen av de para­normala fenomenen genom ex­pe­ri­ment måste aktivt införa kontrollåtgärder ock­så vad gäl­ler försöksledarna.

Tillbaka till ursprunget

Även om de paranormala fenomenen inte existerar i egentlig mening, är det ingen tve­kan om att många människor haft personliga upplevelser av t.ex. sanndrömmar, upp­en­barelser, varsel, visioner och liknande, upp­levelser som ofta får stor betydelse för själv­uppfattning och världsbild. Om forskare i större utsträckning accepterade att de para­nor­mala fenomenen förmodligen inte exis­te­rar i naturvetenskaplig betydelse, kunde det öpp­na dörren för nya och kanske mer frukt­bring­ande forskningsinriktningar om den psy­­ko­logiska betydelsen av de ”para­nor­mala” upplevelserna. Det är otvetydigt så att dessa upplevelser är ganska vanliga, ja att kan­ske flertalet av alla människor kan berätta om egna upplevelser av detta slag. Det tycks också vara så att upplevelserna kommer i viktiga skeden i en människas liv, att de ibland gör ett mycket starkt intryck, som t.o.m. kan förändra den personens tillvaro.

Sådana upplevelser var ursprunget till de parapsykologiska experimentella stu­di­erna. När denna forskning nu visat sig vara i en återvändsgränd, finns anledning att återgå till ett studium av de ursprungliga upplevelserna, och att söka psykologiska förklaringar och djupare för­stå­else för dessa. Upp­le­vel­serna – dom finns!

Referenser

[1] Wiklund, N.: ”Det upprepbara experi­mentet”, Sökaren 2/1975, 8-11.

[2] Wiklund, N.: ”Nya stöd för att de para­nor­mala fenomenen inte existerar”, Sökaren 3/1976, 29-30.

[3] Wiklund, N.: ”Det vetenskapliga studiet av psi”, Sökaren 6/1974, 4-6.

[4] Hansel, C. E. M.: ESP – A Scientific Eva­lu­a­tion. 1966.

[5] Hansel, C. E. M.: ESP and Para­psy­cho­logy: A Critical Reevaluation. 1980.

[6] Wiklund, N.: ”En utvärdering av den para­psykologiska forskningen. Hansels upp­täck­ter”, Sökaren 7-8/1981, 16-20.

[7] Wiklund, N.: ”Mot en utvärdering av be­vi­sen för psi”, Sökaren 6/1982, 2-8.

[8] Wiklund, N.: ”Welches Beweismaterial für Psi haben wir? Ergebnisse einer Umfrage un­ter Präsidenten der ’Parapsychological As­so­ciation’”, Zeitschrift für Para­psy­chologie und Grenzgebiete der Psychologie 1983, 25, 55-66.

[9] Wiklund, N.: ”On the assessment of the evi­dence for psi”, European Journal of Para­psy­chology 1990, 5, 245-259.

[10] Parker, A. & Wiklund, N.: ”The ganz­feld experiments: Towards an assess­ment”, Journal of the Society for Psychical Re­search, 1987, 54, 261-265.

[11] Parker, A. & Wiklund, N.: ”The ganz­feld: A methodological evaluation of the claims for a repeatable experiment”, SPF-meddelanden 1990, nr 12.

[12] Wiklund, N.: ”En liten exercis i para­psy­ko­logiska felkällor”, Sökaren 1/1979, 17-19.

[13] Wiklund, N.: ”Parapsychological temp­ta­tions: A discussion of decline effects, sex effects, and post-hoc effects”, Research in Para­psychology, 1976, 125-126 (Scarecrow Press 1977).